Nanomaterial finns överallt

Nanomaterial har använts till många olika saker under många år, men de finns också i naturen. De förekommer till exempel i askmoln från vulkaner, i havsbris och i röken från bränder.

Nanomaterial är med andra ord inte bara något som framställs i laboratorier. Men nanotekniken har gjort det möjligt för människor att skapa material som innehåller nanoformer. Detta blir allt vanligare eftersom material som innehåller nanoformer har vissa fördelar som ämnen i större storlekar saknar. 

Om vi exempelvis använder nano-titandioxid för att bestryka plaststolarna vi har i trädgården innebär det att ytan blir självrengörande. På denna typ av beläggning bildar vatten inte droppar utan i stället en förseglad vattenfilm. Smuts löses upp i vattenfilmen och nästa tunga regnskur tar då helt enkelt bort smutsen och rengör stolarna.

Storleken är viktig, men inte allt

å frågan om nanomaterial bara handlar om storlek är svaret både ja och nej. Omvandlingen av ett material till ett nanomaterial är en komplex process. Ett nanomaterial kan ha andra egenskaper jämfört med samma ämne i bulkform. Det betyder att ett material kan förändras när det utvecklas från bulk- till nanoform, men vid vilken storlek det händer varierar beroende på ämne. 

Exakt vad är ett nanomaterial?

Detta är även en av anledningarna till att det har varit så svårt att komma överens om en definition av nanomaterial. Europeiska kommissionen har definierat nanomaterial som något som innehåller partiklar som är 1–100 nanometer långa. Som en jämförelse kan nämnas att det virus som kan sitta på ett dörrhandtag och ge dig influensa är 100 nanometer långt.

Andra hävdar att det faktiskt inte är storleken som är det viktigaste. De anser att definitionen i stället bör fokusera på de nya egenskaper som nanopartiklar har. Och som sagt uppträder de nya egenskaperna inte alltid vid samma storlek eller specifikt vid 100 nanometer, vilket gör en definition baserad endast på storlek mindre relevant.